Lösenordsskydd

fredag, december 09, 2016

Idag har jag fått plankstek, guds gåva och urinvägsinfektion

I onsdags vaknade jag upp av Emils alarm, och pressade mig närmare honom efter att han tryckt på snooze. Jag pussade honom sömnigt på halsen och över hela ansiktet, och då sade han "Jag vill inte gå till jobbet idag. Jag vill vara med dig. Jag tar ut en semesterdag."

Lyckligt pep jag till och kramade om honom hårdare innan vi somnade om. Inte förrän tre timmar senare, vid 10-tiden, vaknade vi och gick upp. Vi gick en sväng till ICA och höll hand medan vi strosade mellan gångarna. Vi köpte vörtbröd, munsökorv, och ville testa en ny kryddost - spiskummin och nejlika.

Sedan gick vi hem och gjorde frukost.





I några timmar höll vi om varann i soffan medan vi såg på Eva & Adam och åt frukost, smaskade jultomte till efterrätt och hånglade. Massvis. #fånigtkär

Vid 15-tiden tog vi oss ut och promenerade in till stan. Det hade redan börjat skymma, och det gjorde enbart att julbelysningen blev ännu mysigare.




Vi strosade omkring i flera butiker - inredningsbutiker och klädbutiker. Bland annat dessa ugglor, som vi tyckte liknade en present som Emil nyligen köpt till mig.




Emil var fast besluten att köpa ett klädesplagg till mig. "Men jag vill köpa dig något fint att ha på dig!" resonerade han, och personligen tyckte jag generat att det behövs han inte alls göra..! (Jag har så otroligt svårt att ta emot gåvor, och att folk köper saker till mig, någon som känner igen sig?).

Vi gick i alla olika klädbutiker, men fastnade främst på HM. Där fick jag Emil att prova en tröja som var så ful att jag kiknade av skratt, och det slutade med att jag hittade tre klädesplagg som jag tyckte var fina; två tröjor och en lång tight klänning. Han köpte alla.

Det var fortfarande en timme kvar innan vår bordsreservation på en av Nyköpings välkända restauranger, och vi gick förbi Linnéas jobb på Pelles Lusthus. Där plirade vi in genom fönstret medan hon stod och hällde upp juldrinkar med ryggen mot oss. Hon såg oss inte.

Jag smög in i entrén och lyckades tjuva åt mig en "Gåva från Svenska Kyrkan" som låg i en korg. Det visade sig vara en Mariabild. Emil tittade på mig skeptiskt när jag visade honom "guds gåva" som jag tagit, och argumenterade för att jag inte alls hade rätten att sno med mig den.




"Vadå?! Är Guds Gåva bara för dem som pungar ut 700 för julbord?! Är Guds Gåva inte för alla?! Förtjänar inte JAG Guds Gåva?!" kontrade jag lekfullt.

Han kunde inte säga emot. Emil vägrade ha den stulna Gudagåvan som inredningsdetalj i sin lägenhet. Då skulle han minsann kasta den ut genom fönstret. Lite väl grovt, tyckte jag - kunde vi inte bara kasta den i Nyköpingsån istället?

Sagt och gjort. Vi gick ut på en av de små broarna. Emil slet avbilden i tre delar och gav mig ena. "Ska vi se detta som en symbol för hur ateistiska vi är?" skämtade han. Så kastade vi varsin bit så långt ut i vattnet vi kunde. (Obs! Måste säga att jag har absolut ingenting som helst emot tro och troende!)

Emil lyckades i alla fall kasta längst. Men nu var vi båda riktigt hungriga, efter ateist-akter och shopping. Vi gick till den engelska puben Oliver Twist, där vi bokat bord.




Som min favorittradition på bestämde vi oss för att börja med efterrätten. Ja, en vill ju vara äta det godaste när en är som hungrigast?!

Vi beställde in en stor hasselnötsbrownie med chokladsås och grädde att dela på. 



Mycket god!



Efter desserten kom maten in. Jag beställde en plankstek på oxfilé... 


.. och Emil tog en baconlindad oxfilé med potatisgratäng. Till det åt vi vitlöksbröd,



Det var så himla fint. Kärleksfullt. Vackert. Lyckligt.. Vi satt bredvid varandra och kysstes, pratade, ställde varandra frågor och lekte lekar, och det var inte förrän i slutet av kvällen jag märkte att jag var kissnödig trots att jag redan gått på toaletten tre gånger under middagen?...

Sedan började det göra ont. Det började sticka och svida i nedre delen av magen, och jag kände mig kissnödig. Fastän jag inte hade någonting i blåsan. Hade ingen aning om vad det berodde på, men hoppades att det skulle gå över pronto.

Emil föreslog att vi skulle besöka hans farmor - åh, det ville jag! Jag har hört så mycket gott om henne, Emil pratar alltid så fint om henne och jag såg verkligen fram emot det. Vi gick och knackade på, och blev inbjudna att sitta och prata i soffan.

Smärtan ökade. Kissnödigheten blev mer och mer akut. Helt plötsligt satt jag i fåtöljen och grinade; delvis på grund av smärtan, men också rädsla för vad som hände med min kropp. Emils farmor rekommenderade att jag kollade upp det, och skjutsade oss till vårdcentralen - klockan 22:30 på kvällen.

På vårdcentralen var väntetiden inte nådig. "Mellan 1-5 timmar, vi har ingen aning" sade dem. Det kände inte värt att tillbringa min sista kväll i Nyköping på vårdcentralen, så vi tog rekommendationen att köpa tranbärsjuice och åka hemåt.

Emils farmor skjutsade oss till ICA och där kilade vi in. Vi plockade på oss tranbärsjuice och choklad, och sedan åkte vi hem. Smärtan höll i sig, det kändes som att jag ständigt höll på att kissa på mig. Emil var så otroligt stöttande. Så fort han fick möjlighet kramade han om mig, han höll min hand där jag satt i baksätet på bilen, och det märktes verkligen hur mycket han brydde sig...

Vi kom hem och lade oss i soffan och tittade på min favoritserie. Scrubs. 




Vid midnatt övertalade jag Emil att  iskulle gå och lägga oss. Jag gick och försökte kissa för sjuttioelfte gången med svidande resultat, efter att ha klunkat mer än 1 liter tranbärsjuice.
När jag väl somnade så sov jag. Tack och lov. 

Tidigt på morgonen vaknade jag tidigt av pussar av Emil, innan han åkte till jobbet. Timmarna senare åkte även jag hem till Stockholm.

(Jag saknar honom redan).


torsdag, december 08, 2016

Tur att jag inte var naken

I tisdags hade jag en förmiddagsföreläsning i ACT, och satt i skolan och tog diskreta selfies. Egentligen såg jag mest fram emot att få sluta vid 12, eftersom jag då skulle ta mig till....



... bussen som skulle ta mig mot Nyköping!


Älskar att se Stockholm susa förbi utanför fönstret.


... och äta äpple!


Alltså Stockholm, vad vacker du kan vara.



1 timme och 20 minuter senare anlände bussen till Nyköpings busstation, och minutrarna senare landade jag i Emils kvarter. Han var fortfarande på jobbet, men jag hade *lyckligtvis* fått en extranyckel några veckor tillbaka.




Jag smög in i en tom och mörk lägenhet, tassade omkring lite busigt och kände mig faktiskt lite nervös. Men jag hade planer att utföra! Jag ställde mig och bakade mjuk pepparkaka (som vi pratat om att baka ett tag), diskade och tog det lugnt. Voilà mjuk pepparkaka! 




Klockan närmade sig 17, och jag känd mig plötsligt lite febrig, och väldigt, väldigt trött... Jag lade mig i Emils säng för att snooza lite, och tio minuter senare dundrade Emil och hela hans familj in genom dörren. De skulle nämligen lassa ut hans gamla kylskåp ur lägenheten.

"Emelie?" trevade Emil. när han märkte att det inte var tomt i lägenheten.

Jag plirade yrvaket upp från sängen, satte mig upp och gick för att hälsa. "Hehehe, hej!". Gnuggade tuppluren ur ögonen och försökte se anständig ut.

Emils far, bonusmor och bror hade jag redan träffat, men fick tillfälle att hälsa på hans farbror. Några minuter senare var det gamla kylskåpet borta, det nya placerat och familjen ute ur lägenheten. Jag fick äntligen tillfälle att krama om och kyssa min pojkvän igen. Det var så himla, himla, himla fint att se honom igen efter sex dagar isär. Han verkade lika glad att se mig också.

Och Emil uttryckte en spontan farhåga: "När jag insåg att du var där.. Vad rädd jag var att du skulle vara naken!".. Hahaha, ja, det hade varit något...

Efter att ha landat i stunden så satte vi igång att laga mat. Köttfärspaj!




"Men... Jag visste ju inte att du skulle komma... Andreas kommer förbi ikväll och ser på Game of Thrones..!"

Som om att det skulle vara ett problem?
Vi dukade upp till allihopa, Andreas kom förbi och vi slog oss ned i soffan. (observera den obäddade sängen som jag timmen innan rivit upp).




Efter tre-fyra avsnitt, vid halv elva-tiden, åkte Andreas hem till sig och vi gick och lade oss. Det är vansinne hur jag saknat att somna med Emil, att ha honom nära och vakna upp med hans varma, trygga kropp nära min.

Det är lustigt - jag har aldrig kunnat somna skedandes med någon förut. Med Emil kan jag ligga insnörad som en virad lakritsrem och sova som en prinsessa. Så udda.



onsdag, december 07, 2016

Aj aj aj....

Jag är så klantig. I söndags innan mitt arbetspass så gjorde jag illa foten. Så typiskt mig att inte se mig för och bara tappa saker...




Ps. Ketchup och knivar endast för effekt. Ds.


Haha, jag skojar bara. Visst, skadan var framme, men det såg snarare ut såhär:




Det som hände var att jag tappade kokhett vatten över ena foten. Jag skrek till och halt-sprang in i badrummet, spolade ljummet vatten över fötterna och muttrade för mig själv. Efter några minuter hade brännblåsor formats på vänster fot, men inte mer än så. Fast det gjorde jädrigt ont. 

Så jädrigt ont att jag ville få det att se lika miserabelt ut som det kändes. Då kom den briljanta idén upp med ketchup och knivar. Då blev det precis så dramatiskt som det kändes.

Plus. Det var ett rent helvete att kliva ned i 34-gradigt vatten med en brännskadad fot och jobba fem timmar. Just saying. (Fast nu känns det bättre!).



Appropå ingenting: Idag har jag storslagna, storslagna planer! Jag ska nämligen åka till Emil i Nyköping! Han vet ingenting!


tisdag, december 06, 2016

En lördag som simskolereceptionist

I lördags fick jag ett spontant arbetspass som receptionist till en av våra pooler. Det var meningen att jag skulle vara på plats vid åtta, men när jag vaknade upp och tittade på min mobil: 08:00.... så fick jag panik.

Jag slängde mig ur sängen, hann inte duscha utan slängde på mig kläderna, hann inte borsta tänderna, hann inte borsta håret, kastar mig ut ur lägenheten och sprintade till tunnelbanan. När jag kommer fram till Slussen står jag och väntar på bussen medan solen håller på att gå upp.




Och det är jätte, jätte, jättevackert. Så vackert att jag nästan kunde uppskatta det, i all panik.




Men på något mirakulöst vis så kom jag dit innan alla kunderna trots min halvtimmes försening - jag öppnade dörren, tände lamporna överallt, satte på kaffet, värmde bastun, plockade fram bullarna...




Det är första gången jag var receptionist på vår egen pool, men jag hade ändå rätt bra koll på hur jag skulle göra (eftersom jag själv är intruktör så har jag sett hur receptionisten jobbar).




Mycket av arbetsuppgifterna har jag även lärt mig från PAUL. Okej, nu kanske att öppna en påse pågens gifflar inte är likvärdigt med att sälja nygräddade baguetter och att paketera nyglaserade pâtisserier, men att hantera en kortmaskin, fixa kaffe, bemöta betalande kunder....




I de luckor där föräldrar och barn inte trillade in genom dörren och erbjöds kaffe och bullar, så stod jag och småbloggade (svarade på era kommentarer <3), åt päron UR EN BAMSESKÅL och drack te, bytte soppåsar, småstädade...




När klockan började närma sig 15, så var det dags för mig att börja städa upp. Spola och skrapa golven, tömma soporna en sista gång, plocka undan och diska alla koppar, dammsuga...

Och dammsugandet... Det är ju en sak i sig. Jag fick plocka fram den här gamla godingen....




En stor, klumpig, gul, robot-liknande dammsugare som jag fick dra efter mig när jag gick. Eftersom jag inte hittade någon skarvsladd så blev jag ytterst frustrerad varje gång jag gick lite för långt, och dammsugarroboten slutade susa när elkontakten tappade greppet om strömbrytaren.

Jag kallade dammsugaren för R2D2 för att den rullade så pliktskyldigt efter mig medan jag drog hårt i dammsugarslangen. I stunder där den inte följde mig som jag ville, då den fastnade bakom ett hörn eller i hörnet av en matta, så drog jag våldsamt i sladden och muttrade irriterat  "Kom nu'rå, R2D2..!". Mitt i städandet kom jag av mig lite när en simpappa helt plötsligt vände upp huvudet och sade ".... Sade du just R2D2?". 

Ehehe.. Sedan åkte jag hem och pluggade med Christoffer inför examensarbetet, och saknade Emil lite för mycket...


måndag, december 05, 2016

Nu har julen börjat

Det märks när julen börjar på Psykologiska Institutionen. Julgranar kommer upp i hörnen, lejonet i entrén dekoreras med bjällror och röda sidenbland, det kommer upp småljus och dekorationer här och var, och så får vi inte glömma hälsningsdekalen.




Så typiskt psykologhumor. Det är femte året jag ser den nu. Lika rolig varje år.


Så från och med idag blir det en vecka full med ACT och IBCT, samtidigt som jag ska försöka arbeta lite förberedelserna på examensrapporten (som jag ska skriva med Christoffer).. Hej och hå, nu kör vi!

söndag, december 04, 2016

Kanske lite mer om dåtida Emelie

Alltså... Era kommentarer, er respons och era ord på mitt föregående inlägg fick mig helt blödig igår. Jag kände mig svag, liten och mjuk men också så otroligt sedd. Så otroligt älskad.

Det finns mycket av mitt innersta som jag delar med mig här, men det finns också en hel del i min bakgrund som jag inte låtit skina igenom i bloggen. På något vis känns det ju som att jag fick en extra knuff, lite extra mod att dela med mig. Skriva av mig. Berätta min historia.

Kanske är det fler än jag som skulle ha nytta av de texterna. Hur jag upplevde att växa upp med en psykiskt sjuk mor, att bli illa behandlad av min fars fru, att bli åsidosatt av min far, att tappa (och återfå!) kontakten med min syster, att fly hemifrån, att slutligen få lägenhet och flytta hemifrån...

Kanske kommer jag i framtiden våga skriva ut någon text då och då, för att bryta av mot de lite muntrare vardagsinläggen med simskolejobb, psykologiplugg, Paris-längtan och förälskelse. Men bara kanske.. Ibland... Eller vad tror ni?



Ps. Kolla grymma soluppgången jag var med om igår. Ds.


lördag, december 03, 2016

Min tid på SCÄ

För ett tag sedan fick jag en förfrågan huruvida jag kunde skriva lite om mina tidigare erfarenheter, upplevelser och tankar kring den tid då jag hade det mindre lätt i livet... Och egentligen har jag försökt glömma detta, lägga detta bakom mig, nästan förneka det i all skamsenhet (lite så som en gör direkt efter en blivit friskförklarad)... Men i och med att det gått ett flertal år nu, och jag utvecklat en starkare acceptans till det, så känner jag mig alltmer bekväm med att dela med mig. Om tiden då jag hade en ätstörning.

Jag kan börja med att säga att jag var ett lätt knubbigt barn. Åtminstone jämfört med min syster, och jag tyckte väldigt illa om mig själv på den tiden. Mestadels var det för att min mor ofta påpekade det, kritiserade mig (direkt och indirekt) och satte ett starkt värde i vikt och utseende. Inte för att hon var en elak person eller en dålig mamma - nej, men hon tacklades själv med en borderline personlighetsstörning som ibland gjorde att hon hade svårt att välja rätt beteende kring sina barn. Hon hade det mycket, mycket tufft genom hela sin livstid.


Jag och min syster *ba GULLE oss*

Min mor begick självmord när jag var 15 år gammal, och det var i samma veva som jag långsamt började växa på längden och naturligt närma mig normalvikt. Fler runt om mig började påpeka hur "snygg" och "smal" jag började bli när jag tappade några kilon, och allt jag kunde tänka var: "tänk om mamma såg mig nu. då hade hon tyckt att jag var fin. då hade hon älskat mig".

Detta var egentligen ingenting som påverkade mitt beteende något nämnvärt, men det förklarar en bakgrund till hur jag i mitt liv behövt förhålla mig till tankar om vikt.

Allt började egentligen när jag var i 16-17-årsåldern. Min far hade flyttat ihop med sin nya fru, och vi kom inte alls överens. Hon tyckte jag var gapig och arrogant, och jag tyckte hon var stram och satte onödiga regler. Det hela eskalerade när hon en dag bad min far att säga åt mig att börja äta middag på mitt rum, istället för ute i köket med dem. Min far sade åt mig snällt att några dagar stiga åt sidan, och äta min mat för mig själv i mitt rum. Han sade "snälla" och "för min skull", så som många gånger förr, och ville så gärna undvika bråk. Och jag älskade min far, så jag accepterade.




Jag satt på mitt rum och åt middag själv i en vecka, och sedan började saker spåra ut ännu mer. Efter ett tag började jag laga min eget mat, för jag var ju ändå tvungen att äta själv. Helt plötsligt var jag inte välkommen i köket mellan klockan 17-19, för då skulle deras mat tillagas, ätas och diskas. Men innan och efter kunde jag vara i köket om jag ville - då var de ändå inte där.

Middagarna som till en början var tappra försök med makaroner och köttbullar blev till mackor, som blev till enbart grönsaker, som blev till knappt någonting alls. Jag ville inte, orkade inte, hade ingen lust att varken laga eller äta min mat själv. Jag kände mig utputtad från familjen. Jag fick inte vara med.

Jag började gå ned i vikt. I början till min förtjusning ("åh vad mamma hade älskat mig nu!"), vidare till min oro ("men oj, nu börjar jag bli lite väl smal") till min rädsla ("okej, nu är det dags att börja äta ordentligt igen, jag börjar se lite äcklig ut..") till min skräck ("shit, jag kan inte börja äta igen, ångesten gör för ont?!").




Jag gick till min far och bad om hjälp. Jag sade att jag hade problem. Att jag inte kunde äta. Att jag säkert hade bulimi (det hade jag inte, men jag visste ingenting om ätstörningar och jag förstod mig inte på mig själv) och att jag fick ångest när jag åt.

Pappa tog mig till BUP, där det enda jag gjorde i ett år var att prata om min mamma. Min vikt var relativt stabil, men alldeles för låg. Jag blev remitterad till SCÄ, och där blev det allvar. Där fick jag träffa en överläkare som vägde mig, gav mig ett matschema och sade åt mig att jag inte längre fick vara med i idrotten på gymnasiet. Jag fick inte heller jobba som simlärare, som jag älskade så mycket.

Helt plötsligt såg jag mitt liv falla sönder framför mina ögon. Jag skulle aldrig kunna hålla kvar i mina alla MVG:n nu när jag inte fick delta i idrotten. Hur skulle jag då komma in på psykologprogrammet? Jag fick inte längre göra en av de få sakerna som jag nu tyckte om - att jobba som siminstruktör med alla barnen. Jag kunde inte heller tjäna pengar. Hur skulle jag då kunna flytta hemifrån, och lämna det helvete jag bodde i?

Jag såg mig själv i spegeln - mina revben, nyckelben, höftben och jag äcklades. Och jag skämdes. Jag var så mager, så ful, så förstörd. Jag ville inte se ut såhär. Jag ville aldrig att det skulle bli såhär.

Allt jag ville var att komma därifrån. Bli frisk. Gå upp i vikt. Jobba. Varför var det så jävla svårt?


Jag insåg att ingen kunde rädda mig mer än jag själv, och det var då kampen började på riktigt. Och för att göra en lång historia kort.. (med upp-och-ner-gångar som alla rehabiliteringar innebär, det här hade jag kunnat skriva en roman om). Jag började laga och äta mer mat. Jag började tvinga i mig mina måltider, äta genom gråt, genom ångest, genom skrik och genom bedövande, ringande smärta. Och jag insåg... Att för varje måltid.. Så gjorde det lite-lite-lite mindre ont. Bara lite-lite-lite mindre ont som hjälpte mig ta ett steg till. 

Varannan månad var jag på en timmes samtal med överläkare. Då vägde hon mig och modifierade matschemat med mig, sedan sade vi adjö och jag fick hem och fortsatte äta på mitt rum. Det var inget mer än så.

Jag träffade Lovi på ett psykoedukationsmöte på SCÄ. Vi började fika kladdkaka, flera gånger i veckan. Vi utmanade varandra. Vi pushade varandra. Vi tävlade om vem som kunde pressa sig själv längst, bli frisk snabbare, vara den bästa versionen av sig själv. Det var ovärderligt. På så vis räddade Lovi mig.




Jag gick upp i vikt, stadigt och systematiskt. Jag blev normalviktig. Jag fick tillbaka mitt jobb. Jag blev friskförklarad. Jag sade adjö till SCÄ. För alltid.

Sedan fick jag en lägenhet. Jag flyttade ut med min dåvarande, första pojkvän. Och då började jag bli, på riktigt, en lycklig person.


Jag ba "hur hittar jag en LYCKLIG bild?" MED DONUTS SÅKLART.

fredag, december 02, 2016

Tentaskrivning under vacker soluppgång

På tisdagskvällen åkte jag tillbaka mot Stockholm igen, efter att ha spenderat två heldagar med att tentaplugga i Nyköping. På dagarna har jag försökt ha tenta-discplin och nött, och under kvällarna har jag tillbringat tid med Emil.

Men på onsdagmorgon, tidigt, tidigt, var det dags för tenta... Denna gång i KBT, och hur man använder sig av KBT i situationer som handlar om parterapi, sexuell dysfunktion, ätstörningar, psykos, autism samt borderline personlighetsstörning (kan man pressa in mer i en och samma tenta?).



Så här vackert var det vid universitetet innan jag kom fram för att skriva tentan. 

Trots att jag inte anser mig ha pluggat helt effektivt (kanske lite för lite memoriserande, lite för mycket hånglande...), så tycker jag att tentan gick över förväntan! Jag kan alltså mycket mer än jag tror!
FÖRRESTEN.. Så måste jag säga att jag nyss fick tillbaka resultatet på min statistiktenta.. Jag fick C (två ynka poäng från B)! Och jag som trodde jag skulle få F?! Jag satt bokstavligt och studsade på köksstolen samtidigt som Emil kramade om mig bakifrån.

Tillbaka till onsdag... Efter tentaskrivningen krånglade tunnelbanesystemet, så jag körde en blandad buss/spårvagn/promenad-kompott för att komma hem. Bland annat denna kalastrevliga promenad genom Gamla Stan.



Plus blev påmind om stora banderoller att jag inte får glömma Gamla Stans julmarknad!



Den måste jag bjuda Emil på någon gång... Tänk er - gå och hålla hand i en tumvante, knapra rostade mandlar, pussa under en mistel, lyssna på julmusik.... (är jag inte äckligt, enerverande kär just nu, eller vad?).

Men nu ser veckan ut såhär framöver: 
Jag har två nya kurser som börjar: ACT (Acceptance and Commitment Therapy) och IBCT (Intergrative Behavioural Couples Therapy - parterapi), och det ser jag så fram emot! Sedan i helgen blir det jobb, plugg och systerhäng för hela slanten....

Och jag ska skriva önskeinlägg..!


torsdag, december 01, 2016

Emils far har fetaost i köttfärssåsen

I måndags vaknade jag återigen upp av en kramig pojkvän som tog sig ut i den kyliga vintermorgonen. Denna gång i Nyköping. Han skickade mig kort därefter en bild på hur det såg ut när han var på väg till jobbet. Allt detta medan jag fortfarande låg kvar i sängen och sussade.




Fast sedan tog jag mig upp, klädde på mig och tentapluggade en aning. Speeeegelselfie.




Men efter ett tag skulle jag ta mig och promenera in till centrala Nyköping.




Tidigare när jag har gått in mot stan har jag alltid gått längs bilvägen. Denna gång när jag tog mig ut bestämde jag mig för att ta .... skogsvägen?!



Jag var lite osäker på hur det skulle gå. Plus att det var svinkallt.



Jag var redan lite osäker till en början, och när jag märkte att vägen svängde i riktningar som inte riktigt gick i linje med mitt sinne för orientering, så kände jag lite "var fan är jag påväg?". Jag var tvungen att fråga en förbipasserade huruvida jag faktiskt var påväg mot Nyköping, eller om jag var på väg till tjotahejti. Men tydligen var det rätt väg.




Slutligen kom jag fram till Linnéas jobb, där vi skulle mötas när hon slutade. Oväntat nog kom ett personalmöte i vägen för vårt umgänge, och planerna gick i stöpet. Istället fick jag hennes nycklar och skulle tillbringa lite tid i hennes lägenhet.




På vägen dit framkom det att jag var bjuden till Emils far under kvällen för att äta middag, och träffa hans fars familj för första gången (!). Jag köpte en julstjärna att ta med mig som tack för inbjudan.




Jag tillbringade en dryg timme i Linnéa lägenhet med att dricka te och äta godis innan Emil också kom dit och vi blev upphämtade av hans fars fru. Sedan åkte vi ut till en liten stuga mitt i skogen, där jag fick träffa hans far och halvbror för första gången. Vi blev bjudna på köttfärssås med fetaost i, satt framför brasan och kysstes (ja, inte allihopa då, men jag och Emil i alla fall - hade kunnat bli awkward annars), drack te och åt arraksbollar och lärde känna varandra.




När klockan närmare sig halv tio blev vi tillbakaskjutsade hem till Emil genom, vad som nu blivit, ett snölandskap,

I det stora hela hade jag en kalasfin kväll. Hans far, låtsasmor samt bror var hur tillmötesgående, välkomnande och trevliga som helst, samtalet flöt på utan problem och jag kände mig både mätt och varm i hela magen av att bli kramad av Emil. Plus att det kände riktigt, riktigt pirrigt att höra att de hade sett fram emot att äntligen få träffa mig.