Lösenordsskydd

lördag, mars 25, 2017

"Du, jag och massor av pirriga känslor"

NI VET VÄL ATT EMIL ANLÄNDE IGÅR? Ja, det vet ni, för jag har inte slutat tjata om det. I alla fall vaknade jag upp på fredagen vid åttatiden, drog upp gardinerna och låg och drog mig i morgonljuset. Sedan gick jag upp. Så här såg det ut genom mitt fönster.



Efter att ha legat i sängen och bloggat/mailat/pluggat några timmar så gick jag upp och gjorde mig iordning. Jag ville bara att tiden ska skynda sig snabbt-snabbt-snabbt, för jag visste ju att klockan 20:40 så skulle jag hämta upp Emil vid busshållplatsen. Turligt nog hade jag ett jobbpass 14-19:30, som skulle få tiden att gå aningen snabbare.


*och medan jag jobbade*


Mitt hjärta kom som planerat till busshållplatsen, och jag tänkte inte så mycket på det när jag såg honom titta ned på mig från bussen. Inte heller när han klev av och började gå mot mig så kändes det vidare annorlunda.

När han kom tillräckligt nära så drog jag honom mot mig och kysste honom, och det var då det hände. Alla känslor som jag känt legat i lä under så lång tid rusade tillbaka, och det var som att allt annat försvann. Det var som att jag äntligen insåg att han var här. Plötsligt var det bara han och jag där, busshållplatsen försvann, allt brus och tutande från trafiken försvann, alla människor runt om försvann. Allt runt om oss blev svart och det enda jag kände var hans läppar mot mina, mina armar runt hans hals och den varma känslan som spred sig i kroppen på mig. Jag tryckte honom hårdare mot mig och ville aldrig släppa taget.

Ja, jag vet att det låter klyschigt. Men precis så kändes det. Allt annat bara försvann.

Emil var hungrig, och vi hoppade direkt på métron och åkte till vår första destination. Burritos!


Och en obligatorisk selfie. 


Jag tog en burrito med pulled beef, sallad, ost, paprika och två olika sorters bönor. Emil tog en med kyckling. Varsågod för superintressant info.


Under hela kvällen hånglade vi. Hånglade i omgångar. Och höll handen. Jag älskar att hångla. Och att hålla handen.

Efter burriton var jag visserligen tvärmätt (min aptit de senaste dagarna har bidragit till att min magsäck krympt aningen) men jag var bara tvungen till efterrätt. Plus att när Emil är här så vill jag äta allt gott jag kommer över!

Han gick med på att återvända till mitt favoritcrêperie, och ta revansch! När vi kom dit blev vi genast välkomnade med bises av kockens fru (till och med Emil som gjorde bisen tillbaka lite tafatt), gratis äppeljuice och te. Vi började med att beställa in en specialgjord crêpe; en med nutella, vaniljglass och krokant.


Nu jädrar, tänkte jag, ska vi inte göra samma misstag som förra gången. Jag vet ju med mig att Emil är tokig i nutella, och jag visste att detta var en crêpe i hans smak.


Hej baby.


Och han gillade den!!!! Snacka om att jag hurrade på insidan. Kändes bra att få gottgöra lite för förra visitens platta fall.

... Efter att ha delat på nutella-crêpen så frågade han "orkar du med en till?" och då kändes svaret givet. Vi beställde in min absoluta favoritcrêpe. Crozon, som den heter.


Och nedan ser ni *stel pose* hos otålig flickvän som egentligen bara vill lyfta tallriken och låta hela crêpen glida ner i strupen på'na.


Alltså !%&"#@! så god den är. Sorry not sorry men mitt mål är att bli tvärrund innan jag dör, på precis sådana här smakupplevelser som denna.


Under middagen vi mest och höll i varandras händer över bordet, jag pussade på hans knogar och vi pratade om stunden vi båda visste att vi fallit för varandra. Det lustiga är att det råkade vara exakt samma kväll för oss båda.

När vi pratat klart och matkomat var ett faktum betalade jag för oss, kocken och hans fru gav oss två små paket schtroumpfs (franska gélégodisar, sött va?!) och vi började gå hemåt. Tack och lov är det bara fem minuter hem. Väl tillbaka kunde jag äntligen få lägga mig nära honom, tätt tätt tätt intill och bara andas. Och det, (tillsammans med en-månads-väntan-sex) gjorde kvällen helt fantastisk.

Innan vi somnade viskade vi till varandra, och jag sade "jag är så glad att du äntligen är här".
"Du, jag och massor av pirriga känslor", svarade han då.

fredag, mars 24, 2017

Emil kommer idag.....?!

Hela jag, som känt mig så konstig och frånvarande på sista tiden, känner hur det börjar spritta i kroppen och jag har längtat så länge och nu-nu-nu börjar det bli så nära. Så nära att jag lite har svårt att förstå att det faktiskt är idag?




Klockan 20:40 hämtar jag upp Emil vid busstationen, och vi åker direkt till mina kvarter för att äta fredagsmiddag i form av burritos på Chipotle. Jag vet - inte vidare franskt, men vad pojkvännen önskar ska pojkvännen få..! Och om jag får välja blir det nog en och en annan crêpe till efterrätt...

Sedan blir det bara gos, gos, gos och gos hela helgen lång. Jag längtar efter mitt hjärta, jag längtar efter att få känna mig närvarande i stunden och kunna njuta av mat ordentligt, så som en gör bäst när en är med någon en älskar. ÅH, JAG ÄR SÅ LYCKLIG ATT HAN KOMMER IDAG!


torsdag, mars 23, 2017

Dagens bakelsedisk med Éclair Banane

Jobbet sträcker sig fortfarande 3-4 dagar i veckan, och det är en av veckans höjdpunkter. Att dra på mig förklädet, ställa mig framför disken av varmdoftande frestelser, bemöta kunder med ett leende och ett "Bonjour Madame/Monsieur !" - det gör mig så glad.

Dessutom kommer jag så bra överens med min chef och mina kollegor. Min chef speciellt, eftersom hon alltid ser till att jag är ledig de dagar som Emil kommer på besök. (Dvs: ledig i helgen!).


Denna dag kom jag in efter lunchtid, vilket betyder att lite av bakelsedisken redan var länsad. 




Så roligt, även för mig, att se hur bakelserna skiftar beroende på dag och säsong, exempelvis. Vi har nu fått in en éclair banane (lääängst till höger, de två första), och en stor chokladmacaron (tredje från höger, de två första). Ymnigt nyfiken på att testa dem båda...


onsdag, mars 22, 2017

Yogurt Factory med Lolo

Tack så hemskt mycket för att ni skriver och att ni bryr er. Puss på er underbara som fortsätter kommentera! (ps. Ni andra, kom tillbaka, saknar er!).

I måndags klädde jag upp mig tjusigt, ska jag säga er, för min hyresvärd (en urgullig, brittisk gammal dam) hade bett mig följa med henne och hennes man på en "conférence" på kvällen och äta en "late supper" tillsammans.  Dessutom sade hon att det var en fin tillställning, den här konferensen, och att jag absolut måste "dress up" och "look super glam!"... Jag hoppas jag lyckades.


Fast det var inte förrän på kvällen, och innan dess hade jag både ett arbetspass och en kompisdejt inbokad. Klockan 15 när jag slutade mötte Loïc upp mig på jobbet, och vi tog oss till ett ställe han nyligen blivit förälskad i. Yogurt Factory. Det är alltså ett ställe där en köper yoghurtglass, och sedan får välja massor av toppings.


Och vilka toppings, säg..! På fruktsidan finns det mango, blåbär, hallon, ananas, jordgubbar och kiwi, på nötsidan så finns det mandelspån, karamelliserade jordnötter, müsli, på chokladsidan finns det kakbitar, maltesers, browniebitar, Kinder Bueno, Oreos, pepparkaka och chokladknappar, på godissidan finns det smurfar, jordgubbsgodisar och M&M's och som såser så finns det jordgubb, exotisk, saltad karamell, nutella eller kokos.


Jag gjorde en egen kompott av en stor bägare med saltad karamellsås, pepparkaka, blåbär, müsli, maltesers och en smurf. 


Skåda mästerverket!


Lolo körde en egen variant med nutella, müsli, karamelliserade jordnötter och maltesers. När jag smakade av hans så var den riktigt god den med.


Jag har i princip bara ätit yoghurtglass en gång tidigare, och det var för flera år sedan. Jag har aldrig varit ett riktigt fan, för jag är en så sockergalning vanligtvis. Jag har alltid tyckt att yoghurtglass smakat mer filmjölk än glass.

Och det som lockade mig mest, det var faktiskt toppingen. Vilket jag hade helt rätt i toppingen, eftersom en liten hint av den syrliga yoghurten var riktigt, riktigt gott. Antagligen på grund av att yoghurten var dränkt i saltad karamellsås också.. Hehe.

Min aptit kommer tillbaka peu om peu... Det blir bättre..!

tisdag, mars 21, 2017

Känslomässigt frånvarande och utan aptit

Detta inlägg blir en konstig sammanklabbning av min fredag/lördag, vilket i princip var som samma dag. Det var två otroligt konstiga dagar, och jag ska försöka få ned det i skrift hur det var jag kände.

Kanske är det stress över rapporten som måste in, kanske är det oro över jobbsökandet, kanske är det saknad av Emil, eller kanske en blandning av allt?
I vilket fall som helst hade jag sedan i torsdags känt mig.. frånvarande. Lite som att jag är observatör, och inte längre riktigt vaken i min egen kropp. Jag ser saker, jag tänker saker, jag känner saker, men allt känns så... platt? Jag kände mig inte hungrig, inte ens sugen på mat (och om en känner mig vet en att detta är skumt!)...

Under fredagen hade jag planerat att plugga, promenera och äta pizza. Jag började gå ut för att få lite luft i lungorna och se om jag kunde känna mig levande igen. Trots det var jag inte alls sugen på att promenera (även det mycket skumt?!).


Jag gick på gatorna, betraktade min omgivning men kände mig inte riktigt där. I stunden. Jag som vanligtvis är så närvarande, känslomässigt och fysiskt, kände mig som sagt som en observatör utanför min egen kropp.


Det gjorde inte ont, det kändes inte jobbigt, det kändes bara... ingenting? Typ tomt?


Dock flöt en stark känsla förbi när jag såg den här söta lilla innergården. Här skulle man ju gärna bo. 


Jag tog många svängar i Jardin du Luxembourg. Såg alla de nyplanterade blommorna. Tog kort. Kände mig... udda. Tänkte på farmor. Farmor hade uppskattat detta.


Efter en timme ville jag inte promenera mer. Men jag visste att om jag gick hem nu skulle jag bara ligga i sängen och tyna bort. Ute fick jag åtminstone lite rörelse i benen och luft i lungorna. Och tänkte. Vad jag nu ens tänkte på, det kommer jag inte ihåg. Jag var liksom inte ens närvarande i mina egna tankar.


Jag gick hem sedan och lade mig ned. Planen var att jag skulle äta pizza, men när jag klädde på mig för att gå ut och köpa den insåg jag att... jag är inte ens hungrig. Jag är inte ens sugen. Så jag struntade i det, och hoppades att aptiten skulle återkomma dagen därpå.  Kändes synd. Hade verkligen velat kunna njuta av en pizza. Istället blev det äpple och jag fick i mig en halv Emil-kaka. En halv Emil-kaka (vad fasiken är fel med mig?!).


Jag chattade mycket med Emil, beskrev hur konstigt det kändes för mig. När han skrev fick jag kärleksbubbel i hela kroppen och jag känner mig.. så.. kär. Känns som att jag är mer i en kärleksbubbla än i min egen kropp? Är det så här det nu känns att vara förälskad?

I alla fall älskar jag dig, så himla himla mycket. Tack och lov att du kommer på fredag. 


Även lördagen kände jag likadant. Tomt. Frånvarande, liksom, förutom de få stunder jag pratade med Emil. Då kände jag pirr i magen.

Men pizza blev det på lördagen istället. Jag var inte hungrig då heller, och hade ingen aptit, men jag sade åt mig själv att jag var tvungen att äta för att få igång aptiten igen.  Plus att när Emil skrev så underbart kärleksfulla saker fick jag lust att äta, trots att inte hungern var med mig.


Doften av pizza luktade ändå gott och när jag väl började äta var den riktigt jädra god. Jättejättegod, faktiskt. Testade ett nytt pizzaställe som är riktigt billigt bara stenkastet bort, och jag ångrar mig inte ens sekund. Dit ska jag återvända.

Till efterrätt åt jag sista halvan av den sista kakan. Nu finns det inga mer Emil-kakor. Saknar er redan, kakor.


Innan jag somnade chattade jag med Loïc lite. Med tanke på hur han brukar se mig äta, och vad han brukar kalla mig inför andra "du skulle se hur hon har aptit, den här tjejen!" så var han mycket förvånad över mitt tillstånd.

"Du tänker för mycket, Emelie. Du oroar dig. Det är därför."
"Tror du?"
"Ja, det tror jag. Sluta med det."

Okej. Jag ska sluta med det. (Emil kommer äntligen på fredag).


måndag, mars 20, 2017

Följ med på en Paris-promenad i sommar-mars

I torsdags var jag oväntat ledig från att blivit flyttad från mitt jobbpass 10-19. Däremot visade prognosen på 20 grader och sol, så jag klagade inte! I början av dagen satte jag däremot igång att söka PTP-jobb (praktisk tjänstgöring för psykologer) till i höst, och sökte ett antal poster i både Stockholm, Norrköping och även Nyköping.... Och för första gången vågade jag och Emil prata om möjligheten att jag flyttar till hans stad i höst. Tidigare har vi varit rädda att beröra ämnet, med rädsla att det eventuellt inte går, och att vi båda blir besvikna. Men nu verkar det finnas en chans. Pirrigt. Jag hoppas på Nyköping mest mest mest av allt. 

Efter jobbsökandet blev jag alldeles för promenadsugen. Jag gick ut i klänning, jacka och sjal, men det var så brännande sommarvarmt att jag var tvungen att ta av mig jacka, och sjal. Det var så pass varmt att jag kunde gå barbent! FÖRSTÅR NI?!



Paris var sitt allra bästa jag.




Jag längtar till sommaren. Jag längtar till att sitta vid en av dessa klassiska uteserveringar, dricka cola zero och äta lunch i solen. Med Emil.  (För visst har jag nämnt att han kommer hit två veckor i sommar?!).


På vägen tillbaka gick jag snabbt förbi Monoprix och handlade saker till kommande vecka, rutten slutade som följer. Blev en långsam, men härlig solrunda på ungefär 4 timmar. Alldeles perfekt, och efteråt var jag helt mör och trött av solen.


Och för att ni ska kunna följa med lite extra... Så gjorde jag även en video om den. 



Så klicka play, häng med på min promenad och skriv en kommentar om vad ni tyckte sedan!


söndag, mars 19, 2017

Recept: Emil-kakor

Här kommer det äntligen: det spännande mystiska, smärtsamt efterlängtade och starkt eftertraktade på Emils nutella-swirl-cookie-dough-kakor. Eller som jag brukar kalla dem:

Emil-kakor
För nog har ni sett en hel del av dem - kanske inte bara här i min blogg, utan även i några hörn på Linnéas blogg. Dessa kakor var en av anledningarna till att jag och Emil träffades första gången, i och med att Linnéa trugade med att vi skulle "åka hem till deras kompis Hjerp" för att "han skulle baka kakor".  


 Så jag säger: "Tack kakor, för att ni fick ihop mig med min drömperson." 

Men nog om det - nu till receptet:


Processen ser lite ut såhär...


Och har ni tur kommer ni få en sats som ser ungefär litegranna ut som dessa...


Dessa förvaras i kyl i upp mot en vecka, men bäst i frysen, där de kan tas ut närsomhelst och ätas direkt. Dessa kakor är nämligen goda båda frysta, rumstempererade eller varmt micrade. Som ni vill!

Bäst tycker jag dock att de är rumstempererade som de är, eller ännu bättre - värmda i micron med lite vaniljglass och kolasås. Se nedan för serveringsförslag.



Och nu har ni ett uppdrag, ni som bakar dessa! Kan ni inte dela med er? En liten bild, och kanske en recension? Antingen via snapchat, facebook messenger eller ett litet mejl. Det skulle göra mig så omåttligt glad, att se och höra vad ni tycker om dessa godingar.

För jag lovar er - ni kommer inte bli besvikna. Emil-kakor är den godaste efterrätten jag vet i hela världen.

Caramel pancakes och milkshakes - till middag

Nu vill ni väl höra om min middagsdejt med Loïc, inte sant? Vi hade nämligen pratat länge - och när jag säger länge, då menar jag flera veckor! - att gå och dricka milkshakes på HD Diner. Loïc älskar nämligen milkshakesen därifrån, vilket jag kan förstå. De har fler än 20 olika smaker som man kan kombinera och välja.
Jag började fota och Loïc fotade mig när jag fotade.



Smakerna för milkshakesen är *andas in* vanilj, choklad, banan, jordnötssmör, karamell, Kinder Bueno, jordgubb, kaffe, mint, Oreo, nutella, kokos, pepparkaka, röda frukter, mango, bubblegum, passionsfrukt, lime, guave, M&M's, kanel, avokado, Reese's, honung eller sockervadd. *andas ut*


Jag tog en kombination av karamell/Kinder Bueno och Loïc tog en med sockervadd - hans favoritsmak. Jag tycker sockervadd eller bubblegum som smaker på milkshakes och glassar låter helt förfärligt. Men han är ju en sucker för artificiella smaker, så...


Haket är inrett som ett 50-tals amerikanskt diner, och det ser det verkligen ut som. Musiken stämmer, inredningen är klockren, men.. Tyvärr är burgarna lite sisådär. Det kommer jag ihåg från en annan gång jag varit här. Därför beslutade jag mig för att vara lite obstinat och inte välja burgare till middag (även fast de har typ trettio olika sorter), utan valde en maffig dessert istället.


Valet var självklart. Två stora amerikanska pannkakor med karamellglass, karamellsås och vispgrädde. 



ALLTSÅ. De var himmelriket. Jösses, så goda de var. Älskar att vara vuxen och att kunna äta dessert till middag med gott samvete.

Milkshaken var olyckligtvis en liten besvikelse, men det var mitt eget fel. Jag tror jag valde två smaker som var lite för starka, och de blev lite för mycket av samma sak. Men jag erinrar mig att förra gången; när jag tog vanilj, så älskade jag den!

Tack och lov var pannkakorna goda nog för att gottgöra för att milkshaken bara var godkänd, och trots det åt jag upp allt och gick därifrån med världens matkoma. Livet!