Lösenordsskydd

onsdag, februari 22, 2017

Kvällsäventyr, nästan bestulen och sista examensintervjun

I måndags kväll hade jag min sista examensintervju bokad, men denna inte förrän klockan 21 på kvällen. Det är för att jag nu pratat med en privat yrkesutövare, som inte hade tid annat än sent efter sin arbetsdag. Jag hade sovit otroligt dåligt under natten - eller snarare inte sovit dåligt, utan bara inte.. Varit trött. Inte sömnig det minsta. (Brukar det hända er?).

När jag hörde plingen från Emil vid 6-tiden så blev jag förvånad att det redan var morgon och jag inte ens sov. I vilket fall var det inga problem att då stiga upp, transkribera hela morgonen, ta ett kort jobbpass på bageriet 9-13, fortsätta med översättningen av intervjun och sedan vid 18-tiden hade jag ett litet ärende upp till 17e arrondissemanget.

Det hade redan börjat mörkna när jag gick vid 17:30, och tog den stora gatan Boulevard Saint-Germain mot Seine.  







När jag gick över floden till Place de la Concorde fick jag overklighetskänslor.


Jag såg bilarna som susade förbi, det stora pariserhjulet, la Concorde, hade musik på i högsta volym, basen dunkade i öronen och jag såg de ståtliga byggnaderna som reste sig runt platsen. Det var mäktigt. 



Ju längre jag gick, desto mer hann det mörkna. Jag gick förbi en gammal vän som hade en "rensa ur sin lägenhet"-loppis, där jag lyckades snappa åt mig två vårkappor, en klänning, två toppar och två kjolar. Detta fick jag givetvis med mig i en stor IKEA-påse som hon gav mig, och jag traskade glatt vidare efter att ha moffat tre kakor och en bit äppelflan från fikabordet.




Jag hade fortfarande lite tid att döda innan klockan 21, och valde att ta en rutt i de norra delarna av Paris när jag ändå var där. Det var fint till en början, men med tiden kändes det allt mer olustigt och nästan lite hotfullt. När en går runt själv känns det som att alla iakttar en på något lurigt vänster, och jag försöker att vara försiktig och inte möta ögonkontakt.

Blev däremot NÄSTAN bestulen på min mobiltelefon!!! Hade hörlurar i och lyssnade på en podcast när jag stod vid ett övergångsställe, och helt plötsligt känner jag hur något diskret drar i hörlurssladden. Jag tittar åt sidan och ser en ung man, kanske 20-22 år, ihållandes min mobiltelefon. Han ser helt ställd ut att jag fått syn på honom när han lirkat ur mobilen ur min ficka, och ger snopet tillbaka den med uppsynen likt:"oj, kolla här, vad jag hittade! är den din???". Jag grabbar snabbt åt mig telefonen, knyter handen om den hårt i fickan och släpper inte den på hela promenaden efter det. Mannen går snabbt iväg i motsatt riktning. (Jävlar, vilken tur jag hade att han blev lite överväldigad av att jag kom på honom, så pass att han inte sprang iväg med den utan gav tillbaka den).




Vad jag har fått bekräftat denna kväll? Att gå runt i mörka områden i Paris, ensam, är inte alltid en bra idé. Men jag är inte avskräckt. Jag tänkte mycket på det när jag fortsatte gå att "om man inte hetsar upp sig och blir rädd för saker i onödan, så lever man ett mycket rikare och lyckligare liv". 

Klockan 21 mötte jag upp min sista respondent till rapporten, och vi gjorde bises direkt. Hen var hungrig, och frågade om vi inte kunde ta något att äta samtidigt som vi utförde intervjun. Det sade jag inte emot, och ännu gladare blev jag när hen föreslog pizza. Därefter blev jag introducerad för en av de godaste pizzorna jag någonsin ätit, och som jag direkt tänkte "hit ska jag ta med Emil i helgen!!!". Inget snack om saken - som han hade sagt.

Intervjun var den bästa hittills. Hen hade så intressant ståndpunkter, helt olika vad jag hört förut, och trots att vi satt i en brusig miljö fick jag en inspelad intervju som blandade smaskande, bestickplock, franskt sorl i bakgrunden och en högst instressant psykoanalytisk syn. Blir spännande att transkribera!

När klockan var över 23 hade vi ätit upp och jag tackade för intervjun. Jag tog métron hem, skissade upp min dagsrutt och Skype:ade med mitt hjärta.




För vet ni vad? Han kommer på fredag. Han kommer i övermorgon!!!!

tisdag, februari 21, 2017

Dagens bakelsedisk - man får inte våldta kunderna!

Jobbar som vanligt 21h/veckan, vilket är tre heldagar, när jag inte (som idag) blev inkastad fyra timmar extra pga högt tryck nu efter fransosernas sportlov. Här kommer en liten smygbild på dagens bakelsedisk, som var härligt fylld innan lunchruschen!

Jag har dessutom fått en ny favorit tillsammans med pain au chocolat aux amandes; det är Rouleau Praliné - en snäcka som pain aux raisins fast med sockerkrisp. Så jävla god. (Den är som en kanelbulle utan kanel men med rosa fyllning, dessutom!). Får visa er en tydligare bild på en sådan någon dag.



Och bakelsedisken var ännu mer pampig. Femte från vänster skådar ni en bakelse som jag bara måste prova snart - Blanc Satin. Det är en vit choklad-bakelse toppad med två hallon. Gissar att den är tokgod?



Jag jobbar på, har blivit riktigt haj på att paketera i papperspyramider, är glad och trevlig mot kunderna.. Trots en del missförstånd.
Som exempelvis iförrgår när min chef ropade på mig att hämta en stor lila påse, och jag inte alls var med på noterna (sen söndagkväll).
"Emelie, est-ce que tu pourrais me chercher le sac violet ?" (Emelie, kan du hämta den lila påsen?)
"Mais... Il faut pas violer les clients ?!" (Men... Man får inte våldta kunderna?!)

För er som inte är fransktalande (och uppenbarligen inte tycker detta är lika roligt) så uttalas ordet "violet" och "violer" likadant, varav det första betyder "lila/violett" och det andra "våldta/antasta". Chefen skrattade gott åtminstone, och berättade nästkommande dag för alla mina kollegor om min svenska språkklumpighet.

Japp. Så kan det gå när inte haspen är på. 


måndag, februari 20, 2017

Återförening med världens godaste crêpe

Eftersom jag inte kunnat gå dit i torsdagskväll, så direkt efter jobbets stängning på fredag så kilade jag över de tre minutrarna till mitt favoritcrêperie. Klockan var kvart över åtta och nu var det livat, ska jag säga, för hela crêperiet var smockfullt!

Jag öppnade dörren, gick in och såg kocken försjunken bland crêpes-pannorna. Så kollade jag upp, log mot mig och sedan insåg han vem jag var och hans haka föll till golvet. Det fick mig att skratta, så förvånad jag såg att han blev. "T'es là ?!" (Är du här?!). Jag gick fram till disken där han stod och stekte fyra olika galetter samtidigt, småpratade lite och frågade om det fanns plats till mig.

"Ja, sätt dig precis här nedanför!" anvisade han mig, och jag slog mig ned precis bakom disken. Helt plötsligt kikar servitrisen (även kockens fru) fram bakom hörnet, öppnar munnen i förvåning och springer fram och ger mig bises. "Jag trodde du skulle komma nästa månad?" säger hon, men jag rättar henne och skrattar.

Sedan fick jag mig min favoritcrêpe till bordet, och tillsammans med favoritkorsordet kändes det precis som vanligt. 



Alltså den här. DEN HÄR. 


För i helskotta så jag längtat, för det är här bannemig det godaste jag någonsin ätit i Paris. Den ligger på topplistan bland bästa desserterna någonsin (som delar plats med Emilkakorna).


Så kom servitrisen med en kanna te också. "Jag har inte glömt dina vanor, min fina", säger hon, och börjar direkt prata med grannbordet om att jag åkt hela vägen från Sverige för att vara här.



Det gör att när servitrisen går så börjar jag prata med de två unga kvinnorna vid grannbordet. De är två fransyskor från Bretagne, 27 och 30 år gamla, och vi diskuterar Sverige, crêpes, arbetsmarknaden i Paris och huruvida vi ser ut som vår ålder.

När jag ätit upp crêpen och druckit teet så tackar jag flickorna adjö och säger "vi kanske ses här någon annan dag - jag kommer hit ofta!" och de skrattar och nickar. Sedan går jag för att betala.

Servitrisen tar tag i min plånbok, kastar tillbaka den i min väska och säger "Va te faire foutre !" (Stick och brinn!) och så ler hon finurligt. Hon låter mig inte ens betala. Jag ger henne en stor puss på kinden, och sedan så säger jag att jag nu kommer komma ofta och störa dem. Hon säger att hon ska tala med sin make om ett reducerat pris eftersom jag kommer så ofta, och jag bara ler och känner mig som världens gladaste, mättaste, tacksammaste person.

Att det finns så snälla människor i världen? Och att jag lyckas bli bundis med typ allihopa, känns det som?


söndag, februari 19, 2017

Tredje och fjärde examensintervjun plus baguettemiddag

I torsdags så hade jag både tredje och fjärde examensintervjun inbokade på samma sjukhus, och precis efter varandra. Så passande, tyckte jag. Jag vaknade upp och kände mig sprudlande glad och snygg (älskar när man känner sig snygg?!), så pass snygg att jag ville hashtag:a min instagrambild med "#söttjej" men insåg att jag faktiskt har lite *klass*.

Men söt var jag i alla fall, hashtag eller ej!!! 


Denna gång var jag beredd på att det nästan tar dubbelt så lång tid att gå dit som att gå hem, så jag gick i god tid. Denna gång tog jag däremot en annan väg - inte vill man väl traska på samma gator som dagen innan, nej, här utnyttjar vi Paris mångfald!


På vägen fick jag mig en puss från en gatsten. 


Och så började klättringen längs Rue Ménilmontant. Jag såg denna väggmålning när det sluttade som allra mest (tänk er att jag nu gick 1,5h i uppförsbacke, det var helt hiskeligt!). Jag vet inte om jag gillar den, eller skräms av den?


När jag kommit upp för uppförsbacken så ryckte det i låren, men tack och lov var jag nu precis utanför sjukhuset.


Jag gick in, nu tredje gången på två veckor jag är här och intervjuar psykiatriker, och jag känner mig nästan som hemma. Gick direkt in och knackade på psykiatrikerns dörr. Även denna intervju gick hur bra som helst! Hen var nervös, det märktes - mer nervös än mig. Jag kändes liksom lugn i jämförelse. Hen pratade på snabbt och hackigt, men jag förstod ändå det mesta av vad hen sade. Dessutom kändes det nästan som att hens osäkerhet gav mig ännu mer självsäkerhet och jag log än mer och var tacksam för att hen ville bidra.

Mellan tredje och fjärde intervjun så läste jag Kalle Anka på franska. Det var rätt roligt faktiskt!



Även fjärde intervjun gick över förväntan! Hen pratade på och fyllde i luckor som jag saknat från de tidigare respondenterna, och nu kände jag mig både nöjd och klar inför min femte och sista intervju (på måndag!). Men däremot ser jag inte fram emot att transkribera... Hujedamej!

Jag började traska hemåt, långsamt och försiktigt. Uppförsbacken ditåt hade redan tagit på krafterna.


Tog ännu en annan väg, och gick hälften så snabbt som jag brukar. Det var skönt att bara lunka fram, lunka ned och ta mig hemåt. Planen var egentligen att gå förbi mitt favoritcrêperie och äta middag, men när jag kom dit var det stängt (?!) så jag fick snällt gå hem istället. Tänkte försöka gå dit imorgon som tröst.


Väl hemma kopplade jag upp mig på nätet, ringde upp Emil och vi gjorde middag tillsammans.



Jag åt nygräddad baguette med ost, basilika, tomat, gurka och sallad samt två koppar te, och Emil åt också smörgåsar. Det matchade så fint. Sedan satt vi och pratade och jag var så glad, för jag kände mig så nykär och lycklig eftersom han snart snart snart snart är här!


lördag, februari 18, 2017

IT Trattoria med Loïc

Klockan 17 samma dag knackade Loïc på dörren, och vi tog oss ut på en frisk kvällspromenad till planerad restaurang. Fortfarande var temperaturen över 15 grader, så det var riktigt behagligt. Mörkret hade fallit och Paris blir återigen som en helt ny stad under kvällen, och när vi gick där var jag så nöjd över att få se Paris i alla dessa ljus.



Vi skulle hit, till IT Trattoria. Det är en italiensk liten restaurang som finns belägen vid Châtelet. Här hade Loïc varit en gång tidigare, och ville prompt ta med mig. Jag var dessutom akut pizzasugen sedan länge tillbaka. Det förstår man efter min kalaspromenad. Min kropp crave:ade pizza.


Vi beställde, betalade och slog oss ned. Vips, så var pizzorna klar!


Jag beställde en pizza med prosciutto och buffalomozzarella, och Loïc tog en med parmaskinka, ruccola och parmesanost.


Min var kalasgod, och likaså Loïcs! (givetvis ser man till att smaka av bådadera!)


Som en riddare i nöden erbjuder sig Loïc givetvis att ta kort på mig. Han är redan hemskt road av att jag alltid ska gå runt och ta kort på allt. "Det är till bloggen!" förklarar jag, men jag tror inte riktigt att han vet vad det är för något ens.

Här har vi en bild på mig när jag ser ut att somna, och en bild vid Châtelet på hemvägen.




När jag kom hem var jag så trött, så trött. Dagens långa promenad, examensintervju, kompishäng och pizza. Jag var lycklig, matglad, kär, mätt, och alldeles lagom trött i benen. Jag pratade 2,5h med Emil på Skype, och sedan släckte jag för mig.

Jag sov som en bebis den natten.


fredag, februari 17, 2017

Andra examensintervjun och 17 grader varmt

I onsdags hade jag min andra examensintervju inbokad med ännu en fransk neuropsykiatriker. Sjukhuset jag skulle till var långt borta i nordöstra utkanten av Paris, och eftersom mötet inte var förrän klockan 14 så bestämde jag mig för att promenera det. Och dessutom viskade vädergudarna om att det skulle bli 17 grader varmt och solsken hela dagen!



Jag valde att ta vägen längs Seine, förbi Notre Dame... Det var tokvarmt, och jag som hade jeans, tjocktröja, jacka och halsduk höll på att svettas ihjäl. Återigen tog jag av mig plagg efter plagg, för det var rena sommarvärmen.. Den 15 februari?!


Och hittade en perfekt utomhus-selfie-spegel! Se på den.



När jag kommit runt kyrkogården Père Lachaise så insåg jag att det bara var en timme kvar till intervjun. Men vänta här nu, så lång tid skulle det ju inte ta att promenera? Jag fick lite panik, börja powerwalka och glömde helt av att ta fler bilder.

Trots det kom jag 20 minuter för tidigt, och knackade försiktigt på psykiatrikerns dörr. Hen plirade upp på mig från sin mobiltelefon, bjöd in mig att sitta och vi började prata lättsamt om intervjun. Denna gång gick intervjun som smort! Om man jämför med dentidigare intervjun, där jag tyckte att det var hackigt och konstigt många gånger, att jag missade vissa saker hen sade och att jag kände mig dumförklarad ett antal gånger, så var denna rena motsatsen. Mina frågor samt följdfrågor flöt på som på räls, hen förstod allt jag sade och svarade både koncist och tydligt, jag förstod varenda ord och jag kunde bemöta det adekvat på fackfranska. Jag vet inte vad som hände med mig?! Sen när kan jag det?!... Jag måste alltså lärt mig en hel del, både facktermer och hur jag ska uttrycka mig, under första intervjun.

Jag var så jäkla stolt efteråt ska ni veta, och kände mig verkligen som en segrare. Hen och jag satt även om småpratade lite efteråt, och hen verkade mycket intresserad och positiv till projektet jag startat upp. Därefter började jag gå hemåt. Fastnade vid en liten innergata som jag blev förälskad i.







Och sedan fortsatte jag traska hemåt, ned för hela Rue de Belleville och det var då jag insåg varför det tar 1,5h att gå hem, men 2,5h att gå dit... Det är ju uppförsbacke hela jädra vägen?! På hemvägen behövde jag inte göra annat än att lyfta ena foten framför den andra för att jag lättsamt skulle vältas hemåt.


Tog en väg över Île Saint-Louis igen på hemvägen. För att den är så jäkla *mys*.


Älskar utsikten från broarna, det är så idylliskt... Och jag ber om ursäkt för alla mina tusen snaps, men jag kunde verkligen inte hjälpa det!



Väl hemma hann jag vila en timme, och sedan kom Loïc över och vi skulle ut på middag och umgås lite. Totalt blev min dagsrutt enligt kartan nedan, på lite mer än 5 timmar. 




Fast om restaurangmiddagen, den får ni läsa om imorgon istället!


torsdag, februari 16, 2017

En solskensrunda och ett flyende busfrö

I måndags var jag ledig, och gissa min glädje när jag såg att solen hade återvänt! Nu var det runt 10 grader igen, och solen sken upp promenadlyckan i mig. Jag bestämde mig för att ta en riktig långrunda denna dag, och började traska ned mot södra delarna av Paris. Jag hade även planer på att ta en sväng i 16:e och se mina gamla kvarter, för att sedan återvända till fots.

Här kommer dagens vyer genom min kameralins.



Ser ni hur blå himlen är? Det är ju otroligt.


I södra delarna av 16:e ramlade jag över en loppmarknad... (Ps. Beskåda damen som pillemariskt fnular på en av de groteska skulpturerna. Jag undrar om hon köpte något).


..Traskade vidare...









Här någonstans hittade jag världens pampigaste villaområde mitt i Paris, där portarna stod helt öppna. Jag "ignorerade" lite snällt PROPRIETÉ PRIVÉE INTERDICTION-skylten som stod i rött utanför, och traskade glatt in. Längre bort såg jag den vackraste villan jag någonsin sett, och började gå ditåt. Precis när jag lyfte kameran för att knäppa av ett kort av min drömbostad så hör jag en dam bakom mig "Mademoiselle ! Mademoiselle ! Vous allez où ?!" och jag blev snällt bortschasad. Hann inte ens ta ett kort.




Istället gick jag upp till rondellen i Victor Hugo, där jag varit minst trehundratals gånger i mitt liv. Där jag gått förbi för att gå på Friskis, där jag köpt bröd, ätit glass, promenerad, åkt métro ifrån, gått på fransklektioner och köpt matvaror.

När jag gick förbi boulangeriet på hörnet möttes jag av detta lilla busfrö som lurigt försökte fly sin storebror som skulle köpa bröd hem till matbordet. "Marie ! Marie !" ropade han, och här ser ni hennes finurliga min när hon vet att hon egentligen inte får smyga därifrån men precis ska börja springa. (Ps. Han gick tag i henne innan hon hann runt hörnet).



Här började jag vända hemåt igen. Gick förbi både en, två och sju pampiga portar på vägen.


Totalt blev rundan 4,5 timmar lång, och sträckte sig över en kvarts Paris. Se nedan! Jag blev rätt nöjd med sträckan.



Den var varm, solig, och med varje timme tog jag av mig ett till klädesplagg. Efter en kvart åkte mössan, efter en timme halsduken, efter två timmar vantarna och slutligen öppnade jag jackan och svettades fortfarande!

När jag kom hem kände jag mig helt död i benen och låg i sänglänge redan av kvällen, från klockan 16 till sömndags. Så underbart skön dag.