Lösenordsskydd

onsdag, april 26, 2017

Gorgonzolagryta, kökshångel och en blommande basilika

Söndagen var sista dagen, och även avresedagen, för fransyskan i mig. Efter diskussionen mellan olika frukostval bestämde vi att vi ville äta scones till frukost. Scones med ost och blåbärssylt.


Planet skulle inte gå förrän innan 18, så för att maximera dagen hade vi bjudit över Emils far, styvmor och farmor på middag/lunch. Jag hade påbörjat maten redan kvällen innan, med en gorgonzola-gryta som jag vet att Emil uppskattar väldigt mycket.


Dessutom tänkte jag vara lite snitsig och baka bröd också. Fastän det blev lite sådär. Den blev rätt tung och tjock. Men ändå god. Tack och lov för det.


Hela morgonen tillbringades i princip i köket, med att baka och äta sconesen, förbereda för bjudningen, lyssna på musik och hångla. Detta omättliga, omåttliga, fantastiska hånglande. Får. Inte. Nog.

Känner mig på riktigt såhär mer tokkär än jag någonsin varit tidigare. 


Skrev såhär under resan hem.


Middagen var riktigt trevlig, och till fika bjöd vi på kärleksbullar. Och därefter... Var det hög tid för mig att åka mot flygplatsen. Jag fick skjuts dit av Emils familj, och sedan stod jag där framför säkerhetskontrollen och var tvungen att säga adjö. Kändes svårare än alla de gånger jag behövt vinka av Emil vid busstationen här i Paris. Mycket svårare.

Halvsov under hela flyg- och bussresan, och kunde inte släppa helgen, arbetsintervjun eller Emil med tanken. Inte förrän 22-tiden var jag hemma, och då möttes jag av detta.


Min basilika har hunnit blommat ut!.. (Lite som min och Emils kärlek) (okej sluta vara cheesy du äcklar dig själv, Emelie). 

tisdag, april 25, 2017

Femmånadersdag med roadtriplista och pizookie

På lördagen vaknade jag upp av mig själv vid sjutiden, och möttes av mjuka omfamningar och sömniga kyssar under ett varmt täcke. Det var en perfekt start på dagen. Körsbäret på tårtan var att det var vår femmånadersdag denna dag. Det skulle vi fira, bland annat genom att göra våra kärleksbullar, som vi även bakade samma kväll vi blev ihop för fem månader sedan. Morgonen började således med bullbak.


Till frukost beslutade vi en gemensam favoritfrukost - amerikanska pannkakor med bacon och lönnsirap. För att piffa till den skivade vi över några bananslantar också.


Det smakade he-a-ven. Jag var så kär att jag undslapp pirrigt fnitter var och varannan minut och hade ett omättligt kyss-sug. Se bara på det där face:et. En så jädra lycklig tjej.


Efter frukosten fortsatte bullbaket, och kärleksbullarna slutfördes. Toppade med vit choklad och en avslutande photo-shoot. Såklart. 


När bullarna var klara tog vi oss iväg, efter ett lite oväntat långt besök på apoteket, och körde iväg i lånad bil. Vi hade en roadtrip med flera destinationer framför oss. Dessutom hade jag och Emil suttit kvällen innan och gjort en egen spotify-roadtrip-lista som jag var mer än sugen på att lyssna på.


Eftersom vi var sena var jag tvungen att race:a fram över motorvägen för att hämta upp min syster på tågstationen i Södertälje, där jag mötte en muttrande Nathalie som inte alls var positivt inställd till vår försening. Oops. Emil tyckte det var riktigt jobbigt att Nathalie till en början var upprörd, men jag sade till honom innan hon klev in i bilen att "oroa dig inte. Jag vet hur Nattis är. Först är hon arg och upprörd, och sen kommer det gå över när jag bett om ursäkt och hon fått vara arg en stund. Sedan är allt bra igen".

Och nog satt hon efter tio minuter och berättade anekdoter från sitt nya jobb som skicklig förskolepedagog. Visste jag väl.

Vi fortsatte vidare till Mariefred, där vi kramade om farmor och farfar och slog oss ned för fikastund.


Vi åt kärleksbullar, pratade om allt möjligt, drack kaffe/te och Emil lekte med Emil. Mannen Emil lekte med hunden Emil, alltså. Eller var det tvärtom?


Sedan blev jag trött och då vilade vi oss lite i soffan. Och tog selfies.


"Hur många selfies per dag tar ni egentligen?" retades min syster.
Jag och Emil tittade på varandra. "Fem eller sex stycken, kanske." Men alla blir ju inte bra. *bevismaterial: bild #2*

Hade förresten ingen bra selfie-dag. Tyckte alla selfies på mig blev förkastliga. Usch.

Vid 16-tiden fortsatte vi vår roadtrip, och nu skulle vi mot Stockholm! I bilen diskuterade vi patologier som ADHD, borderline, schizofreni och manodepressivitet och vips så var vi framme vid Heron City. Där kramade vi Nathalie hejdå som skulle vidare och äta thaimat, och själva skulle vi äta...

Pizza Hut. Ofc.


Dessutom har de nu börjat med ostbollarna som kanter även här i Sverige! De kommer ikapp här..! (Tur att det redan finns en ny sorts ostkant i Paris som jag och Emil ska testa nästa gång han kommer på besök #alltidstegetföre).

Och äntligen. äntligen, det vi väntat på... Att få testa en riktig pizookie!


En gigantisk varm kaka med vaniljglass, chokladsås och kolasås. Vi var... taggade.


Och så en video på det!



Slutligen åkte vi hem genom ett mörkt Sverige, och jag blev uppriktigt ledsen när resan efter lite mindre än 1,5h redan var över. Jag hade helst önskat sitta där i bilen och lyssna på musik och hålla hand hela natten ut. 

När vi kom hem låg vi och viskade till varandra i sängen och utvärderade dagen och de fem månader som varit. Tänk er. För fem månader sedan hade jag ett helt annat liv. Och nu har jag sökt jobb i Nyköping, är monogam och funderar på att flytta ihop med en kille jag är helt tokförälskad i. Det är ofattbart... men underbart. Så mycket kan hända på så kort tid.

måndag, april 24, 2017

Arbetsintervju, pizzadejt och glassprovning

I fredags vaknade jag upp när klockan ringde innan klockan 5 på morgonen, men konstigt nog hade jag inte det minsta problem med att vakna upp och göra mig iordning. Kan det ha något att göra med att jag lite senare skulle ta flyget till Sverige?

På tunnelbanan var jag nyduschad, nysminkad och fortfarande nyvaken. Lyckades däremot fortfarande få en lyckad selfie *skillz*


Spolar vi fram fem timmar av métro, buss, säkerhetskontroller och flygplatsväntan så stod jag i kön för att äntra flygplanet. 
Äntligen. Äntligen. Äntligen.


Ytterligare 2,5 timme senare så stod jag vid busshållplatsen vid Skavsta och välkomnades till Nypan. 


Bussen tog jag direkt till Emils arbetsplats, och när jag gick mot byggnaden så såg jag honom gå ut genom butiksdörrarna och möta mig på parkeringen. Då kom bubblet helt utan förvarning, och exploderade i magen medan jag möttes av hans omfamning, hans doft och hans kyss. Vi gick in igen och jag blev påmind om att om bara en halvtimme skulle jag ha arbetsintervju. Kärlekspirr blev till nervositetspirr.


Jag skyndade dit direkt, och det var bara ett stenkast från Emils arbete (visserligen är allt i Nypan ett stenkast från det andra, men ändå..). När jag satt i väntrummet kom nervositeten ikapp mig ännu starkare, och jag insåg hur mycket jag verkligen vill ha det här arbetet. 


Jag blev intagen i ett rum tillsammans med tre psykologer som satt runt mig, och jag blev genast förfrågad om varför jag sökt dit, varför jag ville bli psykolog, mina tidigare erfarenheter med barn och min bakgrund. Intervju handlade mindre om mina styrkor och ambitioner, utan snarare om mina åsikter och tankar kring utredning och behandling av barn.

Jag vet inte hur det gick till, men orden bara flöt ur mig som ett rinnande vatten. Jag svarade på alla frågor med lätthet, hörde hur bra det lät och hur deras reaktioner var positiva nickanden. Jag blev imponerad av mig själv och jag märkte med mig när jag pratade att jag.. kan faktiskt det här. Jag har faktiskt lärt mig allt detta de pratar om, de frågar om, de undrar. Fem år på psykologprogrammet har tydligen gett mig mer än jag varit medveten om. Det kändes bara så.. naturligt.

En sak som förvånade mig, var när ena psykologen ubrister.. "Förresten... Jag har googlat dig. Och jag såg att du skrivit en bok. Kan du berätta mer om den?"... Jag blev genast positivt överraskad, men det var inte i närheten så överraskad som jag blev när hon även nämnde "jag läste även om att du skrivit och pratar i radio om polyamori?"... Då blev jag röd och generad som en tomat, och jag hade inte alls väntat mig att prata om mina erfarenheter som polyamorös.

Jag berättade däremot om det med stolthet, och förklarade vad det lärt mig och vad det fortfarande betyder för mig. Alla tre verkade tycka att det var en merit att jag har erfarenheter av icke-normativa relationskonstellationer.


När jag gick ut därifrån ville jag bara skrika av lycka. Det kändes så jävla bra. Det kändes som att jag verkligen givit en rättfärdig bild av mig själv, och det kändes som att de uppskattade mig.

När jag återvände till Emils jobb studsade jag upp och ned på platsen, och ropade "I KILLED IT!". Jag kände mig helt oövervinnerlig i den stunden. Tankar om att "tänk om jag får jobbet. tänk om jag kommer flytta till Nypan. tänk om jag blir sambo med Emil" började cirkulera, och kändes nästan overkligt. Det är så mycket nytt som skulle komma med det här jobbet. Hela mitt liv skulle vändas upp-och-ner.

För att fira åkte jag och Emil upp och ned i rulltrappan i Lindex. Tre varv, runt runt runt, och hånglade. 

Därefter mötte jag och Emil upp Jocke, och senare upp resten av Emils vänner; Elin, Robin, Marcus och Andreas. Linnéa var tyvärr fortfarande på jobbet, men henne hann jag med att träffa tre minuter på hennes nya jobb precis innan.

Hursomhaver. Vi skulle äta pizza på Fazana!


Jag tog en pizza med prosciutto, rödlök och ruccola, och Emil festade till det med deras prisbelönta "Hjort är gjort". En pizza med hjortkött, lingon, tranbär, skogssvamp och ruccola. 


Vansinnigt trevligt! Tror inte jag kunnat haft en bättre första kväll. Vi åt oss mätta och belåtna och fick sedan skjuts hem till dörren av en trevlig Jocke. Detta visste jag inte om då, men igårkväll fick jag även en kommentar från en Nypan-Sofie!

"Här kommer en kommentar från din mesigaste bloggläsare någonsin! Stod nämligen en bit bakom dig i kön på fazana (restaurangen ni åt från i fredags), men vågade liksom inte säga något. Tänkte att men heeej det är ju du, jag läser din blogg. Men blev som lite ställd och chockad och kände att vad knäppt att jag vet vem du är men du vet inte vem jag är... vad sjukt det är egentligen!!? Sen kände jag att jag kanske stirrade och fick för mig att din boyfriend såg det och då kände jag mig som en stalker så då kunde jag inte ens säga hej. Haha när jag beskriver det här nu så låter jag ju som en jätteobehaglig knäppis men jag är rätt så normal egentligen! Nästa gång som jag ser dig så SKA jag såklart komma fram och säga hej. Vad fina ni verkade vara mot varandra förresten, blev helt glad av att se er! PUSS"

ALLTSÅ?! Hur söt är inte du?! Kan vidare knappt förstå att jag var så pass nära någon som följer mig här. Det gjorde mig helt glad i hjärtat, och jag hoppas verkligen att du är modig nog att komma fram nästa gång, Sofie. För gissa om jag vill träffa dig!

Hursomhaver, tillbaka till vad jag visste just då. Vi åkte hem. Väl hemma väntade oss finprovning av nya glassorter. SOM jag längtat!


Både jag och Emil hade hoppet högt för Salted Caramel Brownie, och högg in. Däremot blev vi rätt besvikna på samtliga glassar (kanske för hög hype?), och jag får återkomma till det senare (recensioner!).

Vi sänkte två av tre burkar och sedan var vi på tok för mätta för att fortsätta. Istället avslutade vi kvällen med te, Intouchables (en genialisk film!) och gos i soffan.

söndag, april 23, 2017

Strax tillbaka!

Ikväll åker jag hem, efter en fantastisk helg...
Första inlägget publiceras imorgonbitti!

fredag, april 21, 2017

På återseende!

Hejdå på ett tag, mina fina vänner, nu åker jag till Sverige över helgen!



Nu åker jag iväg för att tillbringa en helg med mitt hjärta, fira fem-månadersdag, äta mig proppmätt på pizza, baka kärleksbullar, hälsa på min farmor och farfar samt ha mitt livs första arbetsintervju för ett psykologjobb (!).

torsdag, april 20, 2017

En margherita på Margherita

Igår mötte jag upp min allra bästaste bagarkompis, som var på strålande humör. Han hade goda nyheter om en eventuell befodran, och jag blev alldeles till mig! Gamla minnen kom på tal, men samtidigt hindrade vi oss eftersom beslutet inte var säkert ännu. Här är han i alla fall; bagarkufen!


Vi slog oss ned på en italiensk restaurang i passagen vid Odéon, och satte oss på uteserveringen. Trots att det är april var det riktigt skönt med värmelampan över, som bidrog med en tillfälle rödbränna med sitt onaturligt röda ljus.


Här är jag! Ni har väl inte glömt mig?


 Sedan kom pizzorna in. Jag tog som vanligt en margherita, och Lolo tog en fromaggio - en pizza med gorgonzola, parmesan och mozzarella.


Pizzan var... délicieuse !


Älskar när pizzorna har riktigt stora klumpar av buffalo-mozzarella som inte helt smält in i pizzan ännu. Så himla gott... Och färsk basilika. Ett måste. Förutom att den var lite för dyr för min smak, så var den kalasgod! (men ibland måste man ju unna sig..)...

Sedan satt vi och glufsade, pratade skvaller och om det faktum att jag imorgon (!) åker till Sverige och ska ha arbetsintervju. Han hade skrivit ut mina flygbiljetter till mig, och i gengäld fick han två éclairer och en sockerbulle från mitt bageri.

OCH ALLTSÅ. IMORGON ÅKER JAG.

onsdag, april 19, 2017

Dagens Barbara, (Daniel) och bakelsedisken

Tycker ni inte det var länge sedan ni fick se lite bakelser? (Ellerrrrr?). Egentligen spelar det ingen roll, för min homegirl Ebba är ett fan och här kommer det!

Fullproppad denna gång!
Jag lyckades komma precis i den tiden innan lunchruschen, och när allting fortfarande ser så fint och intakt ut...


Även bakelsedisken med alla tarteletter, éclairs och tarter. 


Med dagens bakelsedisk, så får vi inte glömma dagens Barbara!

Och så lyckades även vi få in en selfie. Barbara lockade till sig Daniel, som smög fram bakom oss och vi fick till två halvtaskiga bilder.


Sedan blev vi avbrutna av äntrande kunder, och kilade tillbaka till servicen. Tjolahopp!


tisdag, april 18, 2017

Yaourt glacé med caramel, speculoos och KitKat

Häromdagen hade jag bestämt dejt med Loïc igen, och eftersom vädret var så soligt och härligt bestämde jag att vi skulle äta glass. Lolo har ju en *thing* för frozen yoghurt, så vi bestämde oss för att testa ett nytt ställe i kvarteret. Dip & Go heter det. (Hahaha, fyfan vad snuskigt namn, nu när jag tänker efter.. #fransoser&engelska...)


Det fanns flertalet olika toppings, som sig bör, med olika frukter och bär, krossade nötter, chokladbarer, müsli, kakor, kex och kokosflingor. Och såser.


Jag tog en med bitar av KitKat, speculoos och varm karamellsås. 


Och Lolo med müsli, kanderade jordnötter och karamellsås.


Som vanligt åkte mobilerna fram direkt, och medan Loïc var upptagen med att posta saker på instagram så tog jag en smygbild på oss. Innan vi högg in.


Glassen var en 2,5/5. Jag föredrar ju faktiskt gräddglass. Frozen yoghurt känns som en sådan varg i fårakläder.

Vi tog en kort promenad kring kvarteret, satte oss ned och hälsade på (mina fd, hans aktuella) kollegor på PAUL, pratade igenom allt som hänt sedan förra veckan och bestämde nästa dejt innan jag flyger till Sverige på fredag!!

ÅH SÅ KUL. 

måndag, april 17, 2017

Privata simlektioner med en brittisk liten gosse

Under mina pass på bageriet så talar jag vitt och brett med en rad olika människor. Ofta pratar jag med lokala fransoser och ger dem deras baguette tradition, vägleder en turist att köpa en tartelette citron eller värmer upp en panini till en fransk student. Jag har däremot börjat prata specifikt med en brittisk kvinna som kommer till bageriet regelbundet med en eller flera av sina tre söner, och vi pratar om Sverige, om Frankrike, om England och om pojkarna.

Häromveckan kom det upp att jag var simlärare sedan 8 år tillbaka, och hon blev genast intresserad av att boka in mig för simlektioner för sina söner. Jag tvekade inte ens, utan vi bokade en tid häromdagen klockan 10 i den lokala bassängen. Det var första gången jag var där, och eftersom jag inte haft simlektioner sedan i december (!) så har jag saknat det så in i bängen.


Anna, som hon heter, dök upp med sina tre små pojkar Peter, James och Paul, och jag fick ansvaret över James idag. En vild liten 5-åring som inte vill annat än att lära sig simma. Och oj, vilket driv han hade!


Det var första gången jag hade en privatlektion helt på engelska, men det gick så finemang så det bara kan gå. James lyssnade otroligt noggrant för sin ålder, efterliknade mina rörelser med precision och lärde sig imponerande snabbt! Vi körde en halvtimmes crawl-grunder, tränade flytning och vändning samt avslutade med en säkerhetsgenomgång med tillhörande hopp-och-sim-till-kanten (på den djupa sidan!). Han klarade allt med bravur!


Modern var otroligt stolt och nöjd efteråt - liksom jag. När de andra gick och duschade stannade jag kvar, simmade några längder och njöt av lugnet i simhallen. När jag sedan var jag var jag helt mör och öm i hela kroppen (på ett skönt sätt!).


Jag gick hem, vilade i sängen och småpluggade i några timmar, och sedan blev det bagerijobb. Förhoppningsvis blir det mer simning i framtiden, för det är ju så fasligt roligt...