Med en sedvanlig sömntuta bredvid mig vaknade jag upp den fjärde dagen i Paris, och var på direkten sugen på dagens frukost. Dock var klockan bara åtta, och jag visste att jag var tvungen att vänta minst två timmar innan jag skulle få belägg för att dra syster upp ur sängen.
Så jag satt lite vid datorn, läste nya kommentarer och blev så glad! Jag blir så uppmuntrad, känner mig så uppskattad, och så pirrig när ni kommenterar. Tack! Det får mig bara att vilja blogga mer..! Så skriv; vilka tankar/åsikter som helst!
Hur som haver! Två timmars bloggande och sedan så. "Natta, uuuuupp! Nuuuuuu! Frukost! Nuuuuuuu!". (Det tog ett tag).
Croissanten jag köpte i boulangeriet precis över gatan var nog den godaste jag ätit i mitt liv. Jag dog croissant-döden. Gud, den bara smääälte i munnen på mig.
Därefter var det dags för mig att ge mig ut på äventyr igen!
Nathalie vinkade mig hejdå vid porten medan jag tog en lång promenad till mitt framtida lägenhetsområde i Paris,
och min framtida världsfamiljs au pair, Viktoria.
Och jag gick och gick och gick och gick...
Stötte på den här asfaltsshablonen titt som tätt... Har inte klurat ut vad den betyder, och det driver mig lite till vansinne. Vad är det fransoserna vill att ska hunden göra? Någon som vet?
Gick igenom det område i 17:e arrondisemanget som jag bott i under mina tidigare tre Paris-resor. Åh, så vackert det är...
Till slut kom jag fram och mötte upp Viktoria och hennes au-pair-väninna Diana, och vi traskade vidare till ett lite halvt välkänt glass-ställe...
Jag åt tre kulor; ban'offee, rum raisin och salted caramel.
Fasligt gott. Sällskapet tog naturligtvis också varsina glassar.
Där satt vi och babblade; jag ställde tusentals frågor om mitt kommande au pair-liv, pratade psykologi och barnuppfostran, och åt glass, givetvis.
Efter det fick jag en kortare rundtur bland trevliga boulangerier, och sedan fick jag äran att beskåda min framtida lägenhet i Paris. En liten studio på tio kvadratmeter, fem minuter från där värdfamiljen bor. Den var så fantastisk söt, och faktiskt mycket större än jag föreställt mig den!
Jag kan knappt vänta! (bara till den 26 juni, bara till den 26 juni, bara till den 26 juni...).
Vid halv fem var det dags för Viktoria att gå och hämta barnen på skolan, och då var det dags för mig att ta promenaden hem till syster igen. På vägen gick jag runt och beundrade de vackra franska fasaderna och...
.. Jag fastnade här.
Helt lamslagen stod jag; apatisk; mållös; beundrande. Det var så klassiskt, så vackert.. Precis som så många andra lägenhetshus i Paris. Men just där, och just då, så slog mig:
Jag ska bo här.
Här, bland de vackra byggnaderna, de franska balkongerna, bland fransoserna, bland parkerna och baguetterna, bland de små skorstenarna och bland franskt liv. Jag fick en liten eufori-kick.
En dryg halvtimme därefter var jag hemma hos syster min, och vi var hungriga för middag.
Vi bestämde oss för att ha en riktigt lång, njutningsfull sista middag i Paris, och gick till ett litet ställe med uteservering, värmelampor och italiensk mat.
Nathalie beställde som vanligt in en blodig oxfilé med sparris och svamp, och jag tog och chansade till mig en Osso Bucco. Det är en rätt jag hört så mycket om, men aldrig smakat. Nu fick jag äntligen det!
Både jag och Nathalie var riktigt nöjda med maten, och min Osso Bucco var ofantligt god! Fläsk som praktiskt taget rann av benet, ostig linguini och god sås. Och så brödet till, tehe (det bästa med franska restauranger; alltid bröd till maten!).
Vi satt och pratade, diskuterade gamla minnen och framtidsdrömmar, syster rökte och helt plötsligt började regnet ösa ned. Det förhöjde bara stämningen och gjorde det ännu trevligare att sitta där och småprata i parisiansk miljö.
När regnet lagt sig så tog vi till en vanlig kvällstradition, och gick och köpte oss...
... varsin crêpe.
När vi kom hem bäddade vi ned oss och tittade på den lite halvkusliga filmen Anastasia (vi erinrade oss att de åker till Paris i den, och då var vi tvungna att se den igen!) och sedan somnade vi, för sista gången denna resa, i Paris.
Men du, en osso bucco är väl på kalvkött?
SvaraRaderaHaha, igenkänningsfaktor i taket! Jag brukar ofta fråga min syster någon gång på eftermiddagen innan "när får jag väcka dig imorgon"? Så kommer vi överens om en tid o att hon inte får bli arg då.
SvaraRaderaMen vad häftigt! Har du insett att du faktiskt snart kommer att befinna dig där? På riktigt? Vackert ser det ut att vara, verkligen jättefint!
O det där glassplacet alltså. Finns ett i Berlin på Hackescher Markt i Berlin. Oj vad gott, men oj vilka priser de tar för kalaset! Gissar att det är samma i Paris.