Resväskan slog mot benen, jag fick blåsor på händerna av den alldeles för tunga duffel-bagen och ont i ryggen av ryggsäcken - men det fysiska obehaget var ingenting i jämförelse med det psykiska.
Som lovat fransosen tog jag en selfie så fort jag klivit av planet - halvsovandes efter utmattning på planet, otvättad, osminkad och allmänt opepp på Sverige-livet.
Så kom jag hem till en renslickad lägenhet. Och så ser det ut just, precis nu.
Mina tillhörigheter finns antingen uppstaplade på vinden eller undangömda i lådor, och objekten allra närmast hjärtat ligger kvar i väskorna som jag kämpat att transportera hit. Fastän hjärtat i sig lämnats kvar i Paris.
Jag har tydligen glömt koden till bankkortet, inser jag när jag står i kassan och ombes pröjsa 567 kronor för att fylla ett tomt kylskåp. Stressad och orolig börjar jag babbla på franska medan kön ringlar sig långt bakom mig, och jag tänker att nä vad är det här för skit jag håller på med. Den här skiten som kallas att vara ansvarsfull och vuxen.
Idag börjar allvaret. Simjobbet startar direkt, och på måndag börjar även universitetet med psykologprogrammet igen.
Snart vänjer jag mig nog. Snart.
Vardagslivet är inte särskilt roligt. Helst hade jag befunnit mig på resande fot förevigt.... Om ekonomin hade tillåtit.
SvaraRaderaKanske skönt på ett sätt att vardagen drar igång med en rivstart direkt? Så blir det inte så värst mkt tid över till att sörja, fundera, sakna och vara sentimental?
SvaraRaderaO både simskolejobb och studier brukar du väl tycka är rätt så roligt?
Åh, fy vad tungt det lät! Har följt dig hela året du varit i Frankrike, och inte lämnat en kommentar en enda gång.. Så jag passar på nu! Inte för att det är något att jämföra med, men sommaren innan jag började gymnasiet tillbringade jag fem veckor för att arbeta och lära mig franska på ett chambres d'hotes ute på landet några mil från Lyon. Minns hur märkligt det var inte längre pussas på kinden, skrapa upp maten och olivoljan från tallriken med en bit bröd, och (knappast flytande vill jag tillägga) tala franska när man kom hem igen.
SvaraRaderaVill i övrigt tacka för att du delade med dig om så mycket av ditt franska liv! Har varit oerhört spännande och intressant att följa. Definitivt favoritbloggen.
Hoppas allt kommer kännas okej snart i Sverige! Stort lycka till med studierna.
Anna: Det märks att du kan identifiera dig med mina känslor - för visst är det bizarrt att lämna en tillvaro man börjat acceptera som sin permanenta?
SvaraRaderaTack också för att följt med och läst - och kommentaren är det bästa. Bara att lämna ett avtryck, för att visa att du är här...! Och favoritbloggen? (*rodnar*)... Undrar om jag kan hålla samma standard här hemma i Stockholm nu...
Stort tack, och kommentera gärna igen!
Året som skulle vara i en evighet tog slut. Jag är så glad över att jag har fått ta en liten del i din resa - både i verkligheten, via bloggen och med våra facebookmeddelanden (/-noveller). Genom dessa sätt att umgås med dig har jag insett vilken livsnjutande, stark, rolig och godhjärtad människa du är! Jag ser dig som en av mina närmsta vänner (trots att vi väl aldrig bott mer än en vecka i samma stad?) och hoppas att vi kommer dela många fler fina stunder tillsammans (förhoppningsvis en del av dessa i vår gemensamma favoritstad). Jag önskar dig all lycka tillbaka i Sverige och hoppas att du snart kommer hitta tillbaka till de små glädjeämnena i den här vardagen!
SvaraRaderaP.S. Du är nu den tredje au pairen jag vet som har glömt bort sin bankkortskod efter ett år utomlands (jag, Malin i London och du). Tydligen är det någon slags regel som bevisar att vi varit utvandrare... ett litet tag i alla fall ;) Bisous!