Paris: Dag 5, Le Bon Marché, crêpes och avskedskyssar i en gränd

Igår, onsdagen, vaknade jag upp såhär. Bara tio timmar senare skulle planet lyfta från flygplatsen mot Sverige, och jag tänkte försöka ta vara på mina sista timmar. Några minuter extra låg jag kvar bredvid den här sömnige italienaren.

Och medan han låg kvar i sängen tog jag mig ut i ett duggande Champigny för att köpa frukost. Det är förresten i detta pampiga värdshus/herrgård/slott som han har sin lilla studio. Mäktigt, va?

I alla fall traskade jag på de blöta löven fram genom det lilla bostadsområdet, och försökte hitta fram till närmaste boulangerie.

MEN TITTA DÄR ÄR DET JU! Sade jag och knäppte en bild. 

Vilket också herren bakom disken påpekade. "Jag såg nog att du tog en bild", flinade han. "Japp", sade jag, "för att visa alla mina vänner i Sverige serrö."

Sedan köpte jag mig en baguette tradition och en pain au chocolat och kände att hela dagen redan var alldeles ypperlig.

Så gick jag hemåt igen. Lika fint på hemvägen som på ditvägen.

Väl tillbaka drog sig italienaren ut från under täcket, tog tag i rakningen och klädde på sig. Själv ägnade jag mig åt smygfotande, smörgåsbre:ande och matsäckstrixande.

Så sade vi "au revoir!" till en stökig lägenhet, och Lorenzo sade flirtigt "men du kommer nog tillbaka"..
"Jaaa", svarade jag pillemariskt, och försökte att inte avslöja hemligheten om att jag redan bokat årets tredje resa. 
"Fast det är en överraskning när!" insisterade jag, trots att hela min kropp skrek om att få ge de exakta datumen.

Han gav några gissningar för varje gissning fick han en puss och ett fnissande till svar. "Peut-être" (kanske) tillade jag.

Men sedan hände det som inte fick hända. Typiskt nog blev vi tagna av kontrollanter på vägen till Paris, och när jag klantat mig med biljetterna så hotade dem med att tillkalla polisen (men vad?). Eftersom mitt kontokort vägrade fungera var Lorenzo tvungen att betala min böter, och jag fick så dåligt samvete att det sved i hela magen.

Jag lämnade av Lorenzo på PAUL där han skulle börja jobba, och där hände en sak som faktiskt får det att pirra vilt i kroppen. Vi kom fram till disken där hans nya kollega stod och jobbade, och hon frågade rakt "Är du hans flickvän?". Det blev knäpptyst. Jag tittade på honom, han tittade på mig frågande om så vore fallet. "Mja.. Jo.. Det är jag väl.." började jag, och han fyllde i: "Ja, det är hon". ()
Jag är tokkär i den här killen.


Efter incidenten med kontrollanten var jag fast besluten att återbetala honom. Han ville inte ha pengar, men jag tänkte istället köpa honom en liten present för besväret. I två timmar traskade jag runt, innan jag fastnade i typ världens största märkes-galleria; Le Bon Marché.

Eftersom jag visste att han var i behov av en väska, så hittade jag tillslut en sådan som fångade min blick (och dessutom kostade mindre än 3000 kronor). Jag slog till på den direkt, och bestämde att den fick utgöra både återbetalning och födelsedagspresent.

Vid denna tidpunkt fick jag ett sms från Lorenzo, där han försäkrade sig om att jag skulle återvända till PAUL, och att jag inte börjat åka hem allaredan. Om han bara visste, tänkte jag.

Men för att fördriva tiden lite fram till dess att han skulle få sin rast, så tog jag mig till ett annat välbekant ställe.

Det var dags att äta crêpes!

Alltså crêpes!

.. och sekunderna efteråt....

... och sekunderna efteråt....

Hatten av (bokstavligt talat) för nutella-crêpes. Det är gott så in i vansinnighet.

Men nu var klockan redan tre och Lorenzo skulle gå på rast. Jag pilade över till arbetsplatsen för att möta upp honom, överraska honom med presenten och se vad han tyckte om den. (Jag var mycket nervös, må tilläggas).

"Vad är det du har i den där kassen?" var det han frågade gång på gång innan vi kommit till en plats där vi kunde prata ordentligt, och sedan fick jag ge honom den. Jag var smart nog att spara kvitto, så att han skulle få möjlighet att byta om det var så att den inte föll honom i smaken. (Det är bland det bästa med Lorenzo - han är alltid ärlig om sådana saker.)

Minutrarna innan han var tvungen att återvända stod vi lutade mot en vägg i den här gränden, där han varvade rökbloss med kyssar och jag försökte spara varenda sekund av tiden med honom.

Sedan följde jag honom tillbaka mot PAUL, båda försäkrade om att vi snart skulle ses igen. Jag lyckönskade honom försök med de tjejer han önskar ragga upp, och han lyckönskade mig också fortsatt framgång.

Och vips, så satt man på RER:n på vägen mot flygplatsen.

Resan avslutades med kvällstimmarna på flyget, där jag plockade fram mina korsord, åt min gjorda matsäck och väntade på att få komma hem och somna i min egen säng.

Så var slutet på den Paris-resan.