Polyamori. Vad jag tycker om dig. Vad du behandlar mig väl. Vad du får mig att känna livet i mig.
Jag behöver inte skämmas för vem jag är; för vilka känslor jag upplever, impulserna jag får, för tankarna jag tänker och för begären som väcks i mig. Jag behöver inte vara orolig för att bli ersatt eller bortglömd - jag är fin som jag är och jag får uttrycka mitt allra innersta.
Jag får älska så mycket som det bara går och jag får visa det. Jag behöver inte passas in i en viss mall eller bete mig på ett visst sätt som "flickvänner" ska. Det är jag, och min kärlek, och mottagar-en/na av min kärlek. Det finns inget slut, inget stopp - det är oändligt.
Jag är kär. Jag är kär i livet, i Paris, i mig själv och alla mina möjligheter. Jag är kär i att få vara den jag är, dejta vem jag vill, utan krav, förväntningar eller underförstådda regler. Du, polyamori, du låter mig och alla jag älskar bestämma reglerna för oss själva.
Jag får vara ledsen och sörja den mottagare som min kärlek inte når fram till, men jag får också se utåt för fler som förtjänar den. Jag ser fram emot att upptäcka världen, älska världen, leva i världen. Jag ser fram emot att dejta, kyssas och hångla, träffa nya människor och bara känna pirr pirr pirr.
(Så alla ni som gillar att läsa om min polyamori.. You're in for a treat).
Gör din nykärlek(?) till polyamorin att du överväger att stanna i Paris? Liksom bygga bo. Det verkar genom bloggen som att du anammar din polyamorösa sida (dig själv!) mer när du är i Paris än i Stockholm. Hur funderar du isåfall kring hösten och framtiden rent känslomässigt och praktiskt? Sorry för eventuell uppriven förvirring mitt i dramatiken och rätta mig om jag har fel, så himla fint att läsa att du är kär i livet BISOU
SvaraRadera... Vad fint sagt..! Jag tar gärna med denna fråga i min frågestund och svarar på onsdag, om det är okej? :)
RaderaÅh ja, gör det, om du vill, och oavsett om du har konkreta svar eller ej så vore det intressant att läsa lite hur du resonerar..:)
Radera